12/10/2026
Brumma berättar - Gömstället
När jag var liten så var jag med matte o familjen på båtsemester. Vi hade en liten ö alldeles för oss själva. Allt var jättemysigt, att sova trångt i båten med familjen o bli vaggad av vågorna tills jag somnade tryggt. På dagarna lekte vi på ön o min favoritlek var att fånga vajande grässtrån och jaga rullande tallkottar och smyga på stora myror.
En morgon när vi hoppade på stenar o lekte så ramlade matte o kunde inte resa sig och hon blödde mycket. Stämningen blev plötsligt läskig. Husse blev rädd o sprang iväg (för att hämta hjälp o första förband, men jag trodde då han var smart o stack gömde sig). Jag blev jätterädd o tänkte att det är bäst att jag också gömmer mig. Det kom en båt efter ett tag med lampor o sirener. Matte bara låg där. Det var så konstigt. Det kom massa nya människor med väskor o de höll på med matte sen tog de med henne på den blinkande båten. Jag gömde mig extra mycket då, och var tyst så ingen skulle hitta mig. Människorna ropade o ropade på mig. Hela dagen faktiskt. Men jag är inte lättlurad och var så tyst och stilla jag kunde. Jag tänkte inte komma fram förrän matte kommer. Men matte kom inte tillbaka. Nu hade jag hunnit bli hungrig, trött o faktiskt rädd. Inget var som vanligt . Vid den här tiden på båtsemestern brukar jag få sitta o mysa i tvåbeningarnas knä medans de grillar, och det luktar ju så gott från mumsiga köttbitar (som jag inte får sno, men brukar försöka). Jag längtade jättemycket efter den supersköna sängen i båten. Min favoritplats. Långt senare på kvällen så har jag slutat lyssnat på deras tjat på mig -”Brumma, Brumma , kisskiss, var är du? ”. Jag tror jag hade stängt av öronen. Men plötsligt hör jag steg precis runt mig, blev pirrigt, så jag tryckte mig så platt jag kunde. Attans mitt gömställe är upptäckt! Ser händer som drar isär de täta grangrenarna. Och… och… det är lillhusse som sträcker sig efter mig o bär upp mig till sin varma famn. Han ropar till resten av familjen o andra som också försökt hitta mig -”Brumma är här! Hon är precis bredvid olycksplatsen!” Såklart jag var där. Var skulle jag annars vara? Tvåbenta är lite korkade ibland. Ville ju inte släppa matte ur sikte, bra spanplats, visste ju inte att de skulle ta henne. Sen fick jag åka vår båt hem med delar av familjen och alla var så glada och jag fick hur mycket pussar o gos som helst. De hade gått fram o tillbaka över hela ön och letat efter mig. Nu var det så mysigt och jag spann så mycket och jag kände mig duktig som är en sån hejare på att kunna gömma mig. Men jag råkade somna nästan på en gång i lillhusses knä när de startade motorn. Nån dag efteråt så kom matte hem också. Det var roligt, hon hoppade med två metallpinnar som jag försökte fånga när hon hoppade runt på ett ben. Jag var så glad och alldeles till mig så jag hoppade upp o fångade den stora vita foten som svängde så skojsigt. Matte verkade inte gilla den leken. Men nu är alla tillsammans igen. Men det här hände när jag var liten. Min första båtsommar.