16/10/2026
Inlägget nedan har setts av drygt 13 000 personer. Hittills bara medhåll, ingen som sagt emot och ingen som visat vilken forskning som verkligen stödjer påståendena i Hundsports insändare.
Jag skrev själv att en text som stryker folk medhårs delas brett och hyllas oavsett vad den har för innehåll. Det gäller förstås min text också. Så jag vet inte om jag fått rätt eller bara predikar för kören.
Dela därför gärna originalinlägget så det når fler. För oavsett vad vi tycker om olika dressyrmetoder borde vi kunna vara överens om att forskning som är spretig, bristfällig och motsägelsefull inte ska presenteras som avgjord och som den enda sanningen.
Forskningen säger
Det är ett uttryck som påminner mig om forntida prästers hänvisningar till bibeln när de inte ville eller kunde förklara det de förespråkade eller fördömde. Ett effektivt sätt att få den mindre lärde att acceptera budskapet utan att ifrågasätta.
I hundvärlden ser vi ibland samma fenomen. "Forskningen säger", kan vi läsa i senaste insändaren i Hundsport (nr 6 2026), skriven av Lina Roth och Per Jensen. Per Jensen är en av våra mest kända hundforskare, vilket jag tycker gör det ännu mer markant. Visst, det är bara en insändare, och man kan hävda att det inte finns utrymme för fullständiga källhänvisningar. Men att skriva svepande påståenden om vad forskningen visar, utan att referera till något, känns inte värdigt seriösa forskare.
Jag är övertygad om att insändaren kommer att delas brett och hyllas av många. Inte för värdet i budskapet, utan för att den styrker vissas åsikt. Det är mänskligt att vara källkritisk mot det som går emot ens tro och lätt acceptera det som går i linje med den. Så får vi i flera led senare höra "forskningen säger" från personer som aldrig läst en forskningsrapport.
Men vad var det den egentligen sa?
Författarna skriver att "flera forskningsrapporter har visat att en av de största riskfaktorerna för allvarliga problembeteenden hos hundar är uppfostran och träning med bestraffningsbaserade metoder".
Först vill jag förtydliga att väldigt få, om ens någon, förespråkar bestraffningsbaserade metoder i Sverige. Men eftersom insändaren är ett svar på Erik Wilssons text om balanserade metoder, bör det vara dessa som kritiseras. Balanserade metoder använder positiv förstärkning som grund och korrigeringar vid behov.
Jag har den senaste tiden lagt ner mycket tid på att sätta mig in i den forskning som brukar refereras till. Ingenstans har iallafall jag hittat belägg för att balanserad träning skulle vara en av de största riskfaktorerna.
De studier som troligen åsyftas är Herron 2009, Blackwell 2008, Hiby 2004, Arhant 2010 och Casey 2014. Alla bygger på ägarrapporterad data, alltså att ägarna anger själva vilka metoder de använder och hur hunden beter sig. Sambanden som rapporteras är svaga till måttliga, inte starka.
Men framför allt har den här typen av studier ett välkänt problem med orsak och verkan. Vi kan inte veta om träningsmetoden skapat problembeteendena, eller om, vilket jag personligen tror, svåra hundar med problem har fått sina ägare att ta till det som i enkäterna klassas som bestraffning. Det är ett grundproblem som samtliga dessa studier delar. Samband är inte orsak, men insändaren skriver ändå att metoderna “riskerar att skapa” problemen.
Så frågan kvarstår. Vilka är dessa "flera forskningsrapporter" som visar att balanserade träningsmetoder är en av de största riskfaktorerna?
Sedan har vi "forskningen har också visat att träning baserad på positiv förstärkning ger bättre och stabilare resultat och en bättre relation till ägaren".
Ja, det finns studier som visar att en hund lär sig moment som sitt och ligg snabbare med positiv förstärkning än med bestraffning. Det tror jag ingen ifrågasätter. I balanserad träning är positiv förstärkning den absolut största delen av helheten.
Men insändaren tar det ett steg längre, att träning med enbart positiv förstärkning alltid är effektivare än balanserad träning. Det är ett helt annat påstående.
Träning är inte bara inlärning av kommandon. En stor del handlar om motsatsen, att hunden inte ska göra saker, eller ska sluta göra något den redan gör. Då måste man också hantera hundens drifter och tar man det i beaktning i vad som är effektivast är forskningsläget betydligt tunnare än vad insändaren antyder.
Vieira de Castro 2020 är en av de mest citerade studierna på området. I diskussionen skriver författarna att "the scientific literature on the efficacy of the different methodologies is scarce and inconsistent". De listar sedan fem studier som pekar på att belöningsbaserad träning är mer effektiv, en som pekar åt motsatt håll och tre som inte visar någon skillnad.
Vad forskningen faktiskt säger är alltså att den säger olika saker. Inte att det finns en entydig vetenskaplig konsensus, vilket insändaren ger sken av.
Det är säkert någon som kommer tolka det här inlägget som att jag misstror eller förnekar forskning. Så är det absolut inte. Tvärtom. Det är just därför jag reagerar när någon använder den selektivt för att styrka sitt eget budskap. För då är det inte forskning längre, utan retorik förklädd till forskning.
Lång text, men jag vill inte låta längden vara en ursäkt för att vara oprecis. Om någon anser att jag har fel hade jag tyckt det var intressant att få ta del av dessa forskningsrapporter.
Det är trots allt det enda som skiljer forskning från tro.
