16/08/2026
Så klokt och håller helt med! A for effort 🤩👊🏼
-Belöna där, säger jag.
-Nu?!? svarar en förvånad kursdeltagare.
Hundens tveksamma utförande är långt ifrån Facebook-snyggt. Men jag ser en hund som - med det självförtroende den just nu har - frågar sin förare "Är det detta du menar att jag ska göra?"
Och då vill jag svara JA!!!
En liknelse jag brukar göra för att förklara syftet för en förvirrad förare - som tidigare fått lära sig att man aldrig ska belöna när det är snett, långsamt eller "oengagerat" - är att jämföra med små barn som ritar teckningar. När barnet visar sin teckning svarar vi att den är fin, även om vi inte tycker det. Ibland låtsas vi också att vi förstår vad den föreställer, utan att vi har en aning.
Få människor skulle få för sig att säga "Nej, det där kan man inte ens kalla teckning." eller "Nja, du får allt försöka igen."
Allra bäst är väl att inte använda värderingsord som fin, utan bara uppmuntra försöket; vad roligt att du har ritat!
Och precis så vill jag förhålla mig till hundar som behöver mer säkerhet, glädje och tryck. När de försiktigt provar vill jag uppmuntra själva försöket. Allra viktigast kanske just när det blir svårt - och hunden tvivlar på sin förmåga - och därför gör ett halvdassigt utförande. Just precis då behövs vår förstärkning som bäst.
Därför belönar jag ofta ansträngning framför teknik, vilket för många blir bakvänt; "Du belönar ju exakt det du inte vill ha".
Jag tror det finns ett samband mellan detta och att jag ofta får fram mitt och hundens bästa på tävling. När vi placerar oss högt är vi sällan tekniskt bättre än andra. Däremot har jag hundar som vill och vågar prova det de tror jag menar, även när något känns svårt eller motigt.
Den träningsglädje vår omplaceringshund Kessie idag visar i både freestyle, lydnad och vallning är ett levande bevis på att detta funkar i praktiken. Utan den här pedagogiken hade hon tex aldrig vunnit helgens KM i Ik1 fårvallning tillsammans med husse - dessutom i storm och regn, vilket egentligen är det värsta hon vet. För hon - om någon - är definitivt en hund som ger upp om hon känner att hon inte kan, eller förstår.
När Kessie kom hem efter tävlingen var hon i extas och igår viftade hon till och med på svansen när hon sov, så vi tror och hoppas att hon ända ut i klospetsarna känner hur fantastisk hon var - och alltid är!🌟
(Teckningen föreställer min allra första hund, keeshonden Kajsa❤️ 1991-2005. Hon var en fantastisk läromästare och när jag var tonåring tävlade vi tillsammans i dåtidens elitlydnad.)
