Medveten samvaro - hel med häst

19/08/2026

Drottning Cocos - att möta hästar som de möter oss

Hur gör man för att påbörja skiftet från en relation till hästar baserad på dominans/ägande till en mer jämlik samexistens. Cocos säger att det handlar om att vara genuint intresserad av hästen som individ. Att vara nyfiken och inlyssnande utan att förblindas av egna önskningar som lätt projiceras på hästen. Att gå bortom det system vi fostras in i, där hästen på olika sätt ska användas för våra egna intressen, oavsett ridning, körning, avel etc. Där önskan är människans och inte hästens, och där vi anser oss ha rätten att äga deras liv och därmed bestämma över dem.

En gång, innan Cocos flyttade till oss, var det ett tillfälle där någon skulle komma och träffa henne för att ev bli fodervärd åt henne. Men när de kom för att möta henne i hagen låg hon ner och vägrade resa på sig, oavsett hur mycket de försökte. Hon säger att hennes agerande baserades på att hon inte upplevde att de var genuint intresserade av att fråga henne vem hon var, och vad hon önskade sig. För henne, som har skyhög integritet, och ett förflutet av att vantrivas på ridskolor, fanns det inte på kartan att flytta någonstans där hon inte skulle få bli sedd för hela den hon är. Hon minns en matskål med god mat som erbjöds, som hon gärna ville ha, men det hade varit förnedrande att resa sig upp bara för att kroppen var sugen på god mat. Så hon avstod.

Det leder mig till frågan som ligger till grund för hela Mio-utbildningen, som kom från ponnyn Desmond för 10-15 år sedan. Frågan var helt enkelt “Vem är du?”. Den ställdes med ögonbindel på till okända hästar. Precis den frågan vill Cocos och alla andra hästar få, med ett genuint nyfiket lyssnande till deras svar. Cocos tycker också att i den frågan ska vi ha med oss en följdfråga; “Vad är din längtan/vad önskar du dig av livet?”.

I en relation behöver frågorna ofta återkomma, vi alla utvecklas och förändras genom livet, vår längtan kommer skifta. Hästarna ser hela oss. De är nyfikna, empatiska och icke-dömande. I varje möte frågar de oss vem vi är och vad vi längtar efter. Så vi behöver bara försöka göra vårt bästa att möta dem på precis samma sätt. Att vi försöker och ställer de här frågorna gör enorm skillnad.
Foto: blundande möte med Cocos

23/07/2026

Waluso -  att gå vägen tillsammans och strunta i målet

Jag upplever att sociala medier skaver mer och mer för mig, och då följer jag främst konton som rör hästar, djur och spiritualitet. Jag har svårt att hitta inspiration till att posta mina texter och tankar. Det som skaver i just mig kanske kan sammanfattas i att det som jag tänker mig borde handla om vägen, handlar istället ofta om mål. Min tanke har väl alltid mest varit att dela, utifrån att ju fler som delar sitt sätt att försöka leva empatiskt och medvetet, så blir det ringar på vattnet. Att tillsammans bryta normer, att skapa förändring som är positiv för helheten. Men också att skapa utrymme för sårbarhet, att våga dela oförskönad verklighet och utmaningar.

Så i den här “sociala medie svackan” jag befinner mig i skedde idag något jag ville dela: att det lilla kan vara ofantligt stort för individen. Att prestationsbaserad utveckling kan vara helt orelevant, och att vägen inte är spikrak och inte behöver nå målet.

Waluso har varit i mitt liv i snart 7 år. Imorse var han landad i att bära människa i skog, på nya stigar, i balans och självsäkerhet. Där både han och jag njuter. 7 år. Vi har långsamt delat upplevelser, provat nytt, jag har gjort fel och misstolkat och fått backa, han har gått igenom olika inre processer som förändrat hans utgångsläge. Jag har säkert stressat honom ibland, fastnat i tankar om att “det gick ju sist så det ska gå nu”. Han anpassar sig inte, han kräver sitt utrymme, han kräver acceptans för hela sig. Men så plötsligt händer sånt här, vi upplever saker vi inte såg komma. Vi upplever magiska möten tillsammans. Att rida i skogen på en häst man haft i 7 år verkar väl inte som en stor grej, men för oss - och för Waluso är det enormt.  Det kanske inte är bra reklam för mig och min verksamhet enligt normen, men för oss två som var där imorse, så var det den bästa “reklamen” någonsin. Och jag tänker att det är viktigt att dela, att så kan det också vara! (Och med medskicket att bara för att det hände idag så är det ingen garanti att det händer igen!)

Apropå verklighet: vår utrustning är lite man tager vad man haver, likaså min ridstil, filmkvaliten etc. Men lyckan var där!

09/07/2026

Sommarhälsningar frän oss! Mycket gos å mys tillsammans i värmen. Soul och Cocos hittar nya vägar, med sjöutsikt. Jag badar i samma sjö. Meditationer i hagen. Nervsystem som kopplas samman. Älva går svamppromenader. Hästar går på skogspromenader och ridturer. Gamla stigar, nya stigar. Att uppleva trygghet, att uppleva äventyr. Och en hel del filosoferande i skuggan de varma dagarna.

16/06/2026

Flocken - hur svåra förändringar leder till djupare läkning

Vår resa tillsammans, min och flockens, har väl alltid handlat om läkande, om att få vara sig själva, att få samexistera, att stötta varandra i att bli friare. Men skiftena som skett nu i vår har varit enorma.

För ett år sedan hotades flockens hem, och än värre, deras rätt att existera hotades. Situationen rev upp gamla trauman i flocken av att ses som objekt och handelsvaror. I samma veva blev en familjemedlem sjuk, med ett fåtal månader kvar att leva, en kort tid att ta farväl och försöka stå bredvid på resan mot döden. Vilda klev in och tog stor plats i processen. Vi alla sörjde. Trots allt kändes det hela tiden som vi alla utvecklades och tog stora nya kliv mot att bli friare tillsammans.
Människor klev in i flocken, nu fanns det plats för fler. Alla djuren här upplevde plötsligt mer än tidigare hur de upptäckte sådant man inte visste att man kunde. Waluso bestämde sig att bära ryttare mer (mig, till min stora tacksamhet!). Soul utvecklade sin essens och övade på att känna in sig själv. Cocos fann mer fysisk power och letade upp en massa nya stigar fysiskt och psykiskt. Vilda hjälpte i dödsprocessen, och vågade samtidigt släppa ut fler känslor. Mio flyttade till sitt nya hem, där hela han får plats på ett nytt sätt.

Men de största skiftena har varit senaste månaderna. Ett läkande som låtit oss alla bli mer sårbara, släppa mönster som hållit oss tillbaka. Jag har fått bevittna så magiska sårbara stunder, tårarna har runnit gång på gång av tacksamhet. Vilda mötte sina rädslor och klev naken och sårbar in i en ny fysisk närhet. Waluso släppte hela sin gard, sitt hårda skal, för en person han mötte för första gången. Cocos bestämde sig för att våga tillåta mer mjukhet, och bryta mönster. Soul har verkligen landat i att han inte längre behöver göra avkall på sig själv, att han kan vara hela sig och accepterar det han tidigare skämts för.

Jag önskar oss en sommar med fortsatt upplevande, med massa turer på alla nya fina ridvägar vi hittat hemmavid, med sårbara möten, djupa samtal, frihet och glädje!

03/06/2026

Hästflocken på Friskeröd, hos Emelie Cajsdotter behöver hjälp med ökade foderkostnader just nu. Emelie och hästflocken hos henne kom in i mitt liv för 14 år sedan och förändrade för alltid min syn på livet med hästar och djur. De blev, tillsammans med min själshäst Läcker, mina stora lärare i livet, samexistensen, empatin. Utan Emelie och friskerödflocken hade inte vår lilla fristad funnits, jag hade inte haft varken mod, kunskap eller rätt förhållningssätt för att möta de individer som lever här nu, då de inte kan eller vill anpassa sig till den traditionella världen. Har du möjlighet att avvara en peng för att hjälpa dem? Antingen med en engångsdonation, eller som månatlig höfadder. Ta chansen att göra skillnad och bevara en magisk plats där hästar, och andra djurarter, får möjlighet att leva på sina egna villkor, i stor flock på stora ytor.

This letter is addressed to all friends, students and colleagues who, in one way or another, have become part of this place and the herds that live here.

Recently, the Hay-sponsor donations have gradually decreased, while feed costs (such as hay and straw) have increased. There have always been some ups and downs, but now the decline in hay-sponsorship support is so significant that it risks affecting the daily life. At first, I thought this might be a sign that it’s time to start reducing the number of animals and gently stepping back. Of course, we will not re-home any individual animal except in absolute emergencies. But we can reduce the inflow and let the place step back gradually. That may simplify the daily work. But there is also a sadness in this, which makes it feel like the wrong path, deep down inside.

The animals and the places, along with all their inhabitants regardless of species, wish to expand, grow, share, and engage with the world. But for that to be possible - just as when we came together for Surtung - it must matter to more people. Many small, kind deeds and intentions. That is what will always, at its core, sustain this dream. Perhaps it’s not about retreating, but about standing up and daring to take our place in the world. How important is it that this place may survive into the future? That is now a question for us who live here, and for all other members of the community, all the herd members, spread around the world.

To those of you who are already hay-sponsors, we are incredibly grateful for all your help. The day-to-day, ongoing support required to maintain a place over the long term will always be the greatest challenge of all. And that is what we are facing now. All practical ideas, support, and commitment to the hay-sponsors have never been more important than what they are now.

For those of you who would like to donate to the hay bill please use this PayPal link.

https://www.paypal.com/donate/?hosted_button_id=UJFW3H3DVSDVG

Othervise you will find all the details on our website.

https://www.friendsofmio.com/en/hofadder

With heartfelt thanks and many, many greetings from everyone here!

28/05/2026

Soul, vår stora vänliga djupa själ här i flocken, ville hemskt gärna mötas i längtan efter en liten ridtur. Men vi saknade sällskap, och han vill helst ha sällskap av en hästkompis, men är även nöjd med vi har sällskap av min man och vår hund.

Var längtan tillräckligt stor hos oss båda för att vilja öva på det svåra i att gå ut bara vi två? Vi landade båda i ett ja! Så hur ska vi göra det då? Genom att samtala och dela vad vi utmanas av, och därmed se hur vi kan stötta varandra. Soul menade att för honom handlar det om ansvar. Han är i sin essens en varnare med reaktiva reflexer, samtidigt som han i relation till människor är omhändertagare. Han vill så gärna bära, ta hand om, stötta - men samtidigt är han reflexstyrd och reflexer går ju inte att hålla tillbaka. Tänk om han hoppar till och tappar människan, särskilt mig som är lite ridrädd på reaktiva hästar. När en till häst går med, eller människa och hund, så känner han att de liksom hjälper honom med ansvaret, och då slappnar han av.

Min utmaning är väl den där rädslan för att ramla av då, Soul är stor, det är långt till marken, och hans reflexer kan vara blixtsnabba. Jag vet att han är världens snällaste men jag vet också att han inte kan styra sina reflexer. Och jag vill inte heller pressa honom till att hålla ihop sig då jag vet att det skulle göra det värre för honom.

Men vi landar i att vi delar ansvaret, dels för våra egna kroppar, men vi delar ocksä välviljan och omtanken till varandra. Jag förtydligar att väljer jag att sitta upp så tar jag ansvar för min kropp.

Så vi gick iväg på en kortaste runda, men så började det blåsa och rådjur sprang ut framför oss. Soul hoppade till och började speja intensivt. Vi funderade båda på om det här skulle gå. Men, längtan fanns där. Så hur stöttar vi varandra? Vi ger varandra tid och utrymme att känna. Vi stod en stund och andades ihop, jag sjöng lite (han gillar det) och han betade. Vi stod kvar i känslorna och vi lät dem finnas, både hans reflexer och min oro fick ta plats.

Sen satt jag upp, fortsatte med mjuk sång medan vi skrittade resten av vägen hem på lång tygel. Stolta och bubbligt glada.

18/05/2026

Läcker - Ta plats! Ge plats!

Idag skulle han fyllt 25 år, min själsfrände Läcker. Snart är det 7 år sen han lämnade kroppen, så lång tid utan honom, samtidigt som det gått så fort. För att hedra hans minne så satte jag  mig hos flocken och tog kontakt med honom - eller hans själ snarare, på andra sidan. Han hade budskap till var och en av hästarna i flocken, och kanske extra mycket till Vilda, som är den enda av dem som han faktiskt levde tillsammans med. 

Jag frågade också om han ville förmedla något till oss människor. Då kom det ett rungande “Ta plats!”. Att veta vem du är och stå upp för dig själv. Men för att ta plats måste du också ge plats. Och när det kommer till hästar och andra som så ofta saknar röst och rättigheter så är det extra viktigt att ge plats. Ge dem möjligheten att finna sig  själva, att uttrycka sig, ge dem frihet och självbestämmande. Uppmuntra “nej”, uppmuntra egna idéer, uppmuntra “olydnad”. Men samtidigt som du ger plats så glöm inte bort din egen roll. Man är alltid minst  två i ett möte, ett möte som bara blir jämlikt om samtliga parter får ta plats, utan att förminska den andres plats. Så kliv fram, ta din plats, stå upp för dig själv. Sudda inte ut dig själv för att ge den andre plats, möt varandra som hela de ni är. Ta plats - ge plats!

Sedan gick vi en promenad, jag med Waluso och min man med Vilda, med Läckers budskap som ledstjärna för dagen! Det kändes som vi var lite extra synliga, lite extra stora, lite extra levande!

Foto: Läcker och Vilda, sommaren 2018

01/05/2026

Vilda fyller år 1 maj - om att anfalla makthierarkier/demonstrera.

Idag fyller Vilda år! Hon tillhör en rätt liten grupp hästar jag mött, med flockrollen anfallare men som samtidigt skulle klassas som “folkilsken” i det traditionella sättet att se på hästar. (De andra folkilskna anfallarna jag mött har främst bott hos Emelie Cajsdotter, de är inte så hemskt populära bland människor). Det kan delvis vara en obalans, kopplat till trauman där de utsatts för mycket våld från människor, men det tycks också vara en ren livsuppgift kopplat till den anfallande förmågan - att fysiskt  anfalla idéer kring makt och dominans från människan.

Det kan te sig rent krasst som att om man som människa går in i hagen med en tanke om att man  har rätt att bestämma över andra arter, makthierarkier, så anfaller Vilda och jagar ut en så man får kasta sig under staketet för att inte bli skadad. Det kan också innebära att man aldrig kan ha en förutbestämd idé utan måste vara ständigt  i nuet, att verkligen kunna följa flödet och inte låsa fast sig vid planer. Hon upprepar ofta att vi människor har för mycket åsikter, att vi ska lägga oss i precis allt….

Vilda bor med oss efter att hon bestämde sig för att hon ville leva resten av livet med Waluso, helst på en plats där hon slapp se den traditionella ridsportsvärlden mer.  När hon skulle skrivas över på oss (ägande pga försäkringstekniska skäl) valde hon att min man Niclas skulle stå på hennes papper, för att han inte har någon bakgrund med hästar och därmed har mest ren intention och minst gamla mönster med tankar om ledarskap och dominans. Men egentligen är hon ju såklart inte ägd, hon är sin egen. Precis som alla andra levande individer.

Men hon förmedlar att det är en viktig roll att anfalla destruktiva system, att protestera och stå upp för allas lika värde. Att hjälpas åt att hålla varandra medvetna och ansvariga för våra handlingar. Oavsett art. Så därför är det väl helt perfekt att just hon fyller år detta datum!

20/04/2026

Soul påminde mig i helgen om vikten av att vara medveten om sin intention. Av att vilja väl, även om det ibland känns otillräckligt. Och att alltid låta sig ledas av kärlek och omtanke.

Insåg att jag varit tyst ett tag, det har varit fullt upp, med bla just kärlek och omtanke. Så jag ville för en gångs skull dela lite mer personliga bilder från vår vigsel och en text som går in på just intention och att ledas av kärlek, från Frida . Vigselfoton tagna av

"I ärlighetens namn så gifter ni ju er inte i första hand av romantiska smäktande skäl. Utan mer praktiska. Så min första tanke var att hålla ett praktisk tal, om hushållsekonomi och försäkringar och sånt. Men det blev ju jättetråkigt. 
Å så slår det mig, att vid första anblicken så kan giftemålet verka praktisk, men den verkliga orsaken menar jag bottnar i ren och stark kärlek, kärleken till platsen och djuren ni vill skydda genom det här giftemålet men också kärleken till livet. Möjligheten och välvilja för alla, två och fyrbenta att leva tryggt. Och det jag ser, när jag möter er, så är det kanske inte alltid det mest romantiska pussigull paret men jag ser viljan att leva tillsammans. Hur er kärlek utstrålar en stabil grund för så många. Ett tryggt hem, oavsett antal ben. En plats och ett arbete och djur som ni båda älskar. Ett liv att älska. Tillsammans. Kärleken runt er är faktiskt förunderlig och stor. Och jag tror att den kan försätta berg, och uppenbarligen även skog. Därför står ni här, vid det magiksa berget som symbol för er kärlek och stabilitet."