07/08/2026
VARNING FÖR LÅNGT INLÄGG!
Det går inte att avla bort det vi inte vågar prata om.
Jag har vid några tillfällen blivit ifrågasatt för att jag är så öppen med sådant som händer i mitt katteri. Inte bara med det roliga; framgångar, kattungar och så vidare – utan också när något faktiskt går fel.
Sjukdom. Defekter. Diagnoser. Sådant man önskar att man aldrig hade behövt skriva om.
Och varje gång det händer tänker jag egentligen samma sak:
Vad skulle alternativet vara?
Att vara tyst?
Jag föder idag upp siames och oriental, men långt innan dess fanns hundvärlden och collien i mitt liv. Och en av de människor som format min egen syn på uppfödning mer än hon förmodligen själv vet är min tidigare uppfödare på kennel Dantos.
Dantos har genom åren fött upp många väldigt fina collies. Hundar som har meriterats inom bland annat lydnad, bruks, rallylydnad, och utställning. Men märkligt nog är det inte alla framgångarna som imponerar mest på mig idag.
Det är öppenheten.
På kennelns hemsida finns de tidigare kullarna fortfarande redovisade. Kull efter kull. Hund efter hund.
Där finns det fina.
Och där finns det mindre fina.
HD-resultat, ED, ögonresultat, mentalitet och meriter redovisas – men också allergier, livmoderinflammationer, tumörer, sjukdomar och dödsorsaker. Där finns till och med hundar som fått avlivas på grund av allvarliga hälsoproblem. En hund redovisas exempelvis öppet som död på grund av sitt grava HD-fel. En annan med SLO. Andra med cancer, bråck, ögonförändringar eller andra problem. Och på samma rader kan man läsa om hundarnas tävlingsframgångar och övriga meriter.
Det där har jag en oerhörd respekt för.
För det är lätt att vara transparent när allt går bra.
Det är när något går dåligt som man får veta vad transparensen egentligen är värd.
Ingen seriös uppfödare kan lova en framtid där ingen individ någonsin blir sjuk. Vi arbetar med levande djur och med genetiska system som är oerhört mycket mer komplicerade än att ”bra föräldrar ger friska ungar”. Många sjukdomar och defekter är multifaktoriella eller polygena. Andra uppstår sporadiskt. En del visar sig först långt upp i åldrarna.
Det verkligt intressanta för avelsarbetet är därför inte om ett problem någon gång förekommer.
Det är om vi får veta att det förekommer.
För först då kan vi se mönster.
Först då kan en uppfödare upptäcka att samma problem kanske dyker upp i flera grenar av en släkt. Först då kan andra uppfödare väga in informationen i sina kombinationer. Och först då kan vi tillsammans börja skilja en olycklig engångshändelse från någonting som faktiskt bör påverka framtida avelsbeslut.
Det är därför en del av oss brukar säga att vi äger rasen gemensamt.
Jag äger mina katter. Jag fattar besluten i mitt katteri. Men genetiskt arbetar ingen av oss på en egen liten ö.
Det jag gör idag kan finnas i någon annans stamtavla om fem eller tio år.
Och det någon annan väljer att inte berätta idag kan hamna i min.
Därför blir jag bekymrad över den kultur som fortfarande ibland finns inom uppfödning, där hälsoproblem behandlas som någonting som helst ska stanna bakom stängda dörrar.
Jag har själv varit med om en situation där en uppfödare, som annars hade ganska bestämda synpunkter på hur avel borde bedrivas, berättade för mig privat att man har har problem med Tritrichomonas i katteriet. Man hade till slt slutat testa och mer eller mindre resignerat inför situationen.
Samtidigt var det mycket viktigt att detta inte skulle föras vidare offentligt.
Jag tänker inte berätta vem det var, naturligtvis. Det är heller inte poängen.
Men situationen väckte en viktig fråga hos mig:
När blir rädslan för att andra ska få veta större än ansvaret för att andra faktiskt behöver veta?
Jag vet inte vilken information varje enskild kattungeköpare där får eller har fått, och därför tänker jag inte heller påstå något om det. Men själva inställningen – att ett hälsoproblem helst inte ska bli känt – är problematisk.
För tystnad gör inte populationen friskare.
Den gör bara kunskapen om populationen sämre.
Och kanske är det där vi behöver ändra perspektiv.
En uppfödare som berättar att något har gått fel borde inte automatiskt mötas av misstänksamhet.
Kanske borde vi betydligt oftare tänka precis tvärtom:
Här är någon som faktiskt berättar.
För om vi skapar en uppfödarkultur där den som offentliggör ett hälsoproblem blir ifrågasatt, medan den som håller tyst framstår som problemfri, då har vi skapat det perfekta systemet för att "belöna tystnad".
Och då får vi till slt en väldigt märklig värld där vissa katterier på pappret nästan aldrig tycks drabbas av någonting alls.
Det betyder naturligtvis inte nödvändigtvis att deras djur är friskare.
Det kan också betyda att vi bara vet mindre om dem.
Frånvaro av offentlig information om sjukdom är inte samma sak som frånvaro av sjukdom.
Det är därför kennel Dantos fortfarande är ett sådant föredöme för mig.
Inte därför att varje Dantos-hund varit perfekt, (även om hennes hälsoresultat lägger henne i den absoluta toppen avseende hd/ed-resultat över tid).
Utan därför att de inte behövde vara perfekta för att få stå kvar i historien.
Den framgångsrika hunden finns där.
Hunden med dåliga höfter finns där.
Den korade hunden finns där.
Hunden som blev sjuk finns där.
Tävlingsresultatet finns där.
Cancerdiagnosen finns där.
Allt tillsammans bildar den verkliga berättelsen om en mångårig uppfödning.
Och just därför blir informationen också värdefull för andra.
Det är den typen av uppfödare jag själv vill vara.
Jag kommer naturligtvis att göra misstag. Jag kommer att fatta beslut som jag senare hade fattat annorlunda med den kunskap jag då fått. Och hur noggrant jag än planerar kommer det säkert också i framtiden att födas eller leva katter hos mig som drabbas av sådant jag hade önskat att de sluppit.
Men jag tänker inte försöka skapa bilden av att det aldrig händer.
Jag vill hellre kunna säga:
Det här hände. Det här vet vi. Det här vet vi inte. Och det här tänker jag göra med den kunskapen framåt.
För mig är det inte ett svaghetstecken hos en uppfödare.
Det är själva kärnan i ett seriöst avelsarbete.
Och om vi verkligen menar allvar när vi säger att vi vill lämna våra raser friskare till nästa generation, då tror jag att vi måste börja värdera den sortens öppenhet betydligt högre än vi gör idag.
För vi kan diskutera avelsstrategier, DNA-tester, stamtavlor, inavelsgrader och hälsoprogram hur länge som helst.
Men utan information har vi ingenting att arbeta med.
Det går helt enkelt inte att avla bort det vi inte vågar prata om.
För den som vill se vad jag menar med verklig transparens rekommenderar jag verkligen att titta på kennel Dantos redovisning av sina tidigare kullar:
[Kennel Dantos – Tidigare kullar](
https://www.dantos.se/Tidigare-kullar
Jag låter inlägget illustreras av min senaste Dantos-hund, som tävlades framgångsrikt i lydnad, var absolut skottfast hela livet och förgyllde varje dag i mitt liv - och han finns naturligtvis presenterad inne i Dantos kullredovisning, han också.
