14/05/2026
Till minne av Mocca
Det finns liv som bara passerar genom vår tid.
Och så finns det de som långsamt sjunker in i landskapet inom oss, i ljuset och tystnaderna vi sedan bär med oss genom livet.
Så var du, Mocca.
Du kom till oss en sen julidag för snart femton år sedan.
Så liten att du nästan försvann i våra armar, med mjuka tassar och ögon som redan bar världen i sig.
Du växte upp där sanddyner möter ljung och havet aldrig riktigt blir stilla.
Vinden från Öresund bar med sig doften av tång, salt och varm sand.
Här sprang du längs strandkanten tills skymningen kom, genom vått strandgräs och drivved, och kom alltid tillbaka med samma förväntansfulla blick, som om du ville säga: en gång till.
Timmar av träning i vind och regn tillsammans med Anna bar så småningom frukt, och till slt stod du där som svensk champion, vacker, stolt och med den lugna värdighet som alltid följde dig.
Men det var aldrig titlarna som gjorde dig oförglömlig.
Det var allt det stilla däremellan.
De långsamma dagarna vid havet.
Ljuset över fälten.
Ljudet av tassar mot våt jord.
Sättet du fyllde rummen utan att kräva dem.
Som om du bar med dig ett eget lugn som världen fick böja sig efter.
Och kanske var det därför du så ofta stannade upp ute vid Falsterbofyr, lyfte huvudet mot vinden och lyssnade mot något långt ute i vassen, något vi andra aldrig riktigt kunde höra.
Ibland gick du bara vid vår sida, som om närheten i sig var svaret.
När jag talade till dig satte du dig ofta ner, huvudet lätt på sned och blicken fäst mot mig, som om orden betydde något, men som om känslan bakom dem betydde ännu mer.
Det var något med dig som fick världen att sakta ner.
Men starkast lever kanske minnena från Lierne.
Oktobermyrar under låga moln.
Doften av våt ljung och enris i kall luft.
Fjällbjörken som glödde gul innan vintern tog över.
Här i Fossdalen, vid gränsen till Gressåmoens nationalpark.
Där ute blev du nästan ett med landskapet.
Lätt över myrarna.
Ljudlös mot vinden.
In och ut mellan snår och buskar.
Så blev allt helt stilla.
Jag minns hur ljungen strök mot kängorna medan skogen runt oss tycktes hålla andan. Och där stod du. Orörlig på tre ben, bara en liten försiktig blick tillbaka mot mig, nog för att jag skulle förstå.
Vissa ögonblick lossnar från tiden.
De blir liggande orörda inom oss långt efter att resten har börjat blekna.
Det här var ett sådant ögonblick.
Sedan exploderade ljungen runt oss.
En stor orre slog tungt upp mot den blygrå himlen.
Lite senare kom du tillbaka över myren med fågeln varsamt i munnen och ögon som lyste av liv.
På kvällen låg du framför elden i jaktstugan i Gusslia medan veden knastrade och vinden drog längs väggarna utanför. Kaffekoppar, låga röster och historier som växte sig större ju längre kvällen gick. Ibland lyfte du huvudet från värmen vid elden medan skuggorna från lågorna rörde sig över väggarna, som om du visste att det var dig vi pratade om.
Åren gick.
Pälsen runt nosen blev ljusare.
Stegen långsammare.
Hörseln svagare.
Men aldrig blicken.
Samma blick som fortfarande sökte vinden och världen där ute.
Mocca somnade stilla in för några dagar sedan, bara dagar innan hon skulle ha fyllt femton år.
Nu är huset tystare.
Inga mjuka tassar mot golvet om morgonen.
Ingen stilla andning vid dörren medan kaffet sätts på.
Men där ute fortsätter världen.
Vinden går fortfarande över myrarna i Lierne.
Vågorna slår fortfarande in mot stränderna i Falsterbo.
Vassen böjer sig fortfarande i vinden från Öresund.
Och någonstans i våra minnen springer du fortfarande.
Lätt över ljungen.
Tack, Mocca.
Du var mer än en hund.
Du var en del av livet som blev kvar i oss.
Sverre
