15/06/2026
En liten filmsnutt från dagens jobb med Viña. Hade tyvärr inte Pivon så filmningen blev sisådär.
Brukar använda hela ridhuset vid longering men försökte just här tänka på hur kameran filmade.
Viña är en underbar häst med fin ridbarhet, lyhörd och väldigt "mammig". Hon vill vara nära. Hade hon varit en hund så hade hon suttit som ett plåster på en 😆
Däremot krävs det att jag har en sprudlande, busig & glad energi i mig för tycker hon inte det är kul så bjussar hon inte på nått. Inte nått!
De första 10-15 minuterna under ett ridpass på ridbanan kan jag tänka "Herregud, hur ska detta gå. Hon känns som en tjock långsam korv, noll framåtkänsla" 😆
Men eftersom jag vet att efter dessa minuter om jag lägger mina kort rätt så "förvandlas" hon till en lyhörd, härlig totto som gärna för en dialog och hela tiden "frågar" vad vi ska göra. Hon blir lätt med fint flow framåt/uppåt. Känslan av handbromsen i försvinner helt.
Hon skulle lätt hamna i ett f**k där man beskrev henne som lat, seg och kanske ovillig. Många skulle säkert sätta på sig sporrar och garanterat ha ett spö. Jag har inget av det.
Sen jag djupdök i hästens rörelseapparat och dess biomekanik finns förståelsen att hon känns som hon gör i början av passet eftersom hon helt enkelt inte har balansen rätt inne i kroppen just då. Mentalt tycker hon just då att det är lite halvtråkigt oxå. Mest tror jag det handlar om den mentala biten faktiskt. Hon måste helt enkelt tycka att det är kul.
Det skulle vara så enkelt att ta till dominans. Att sätta sig på tronen och med lite hårdare ridning få henne att gå och göra som man vill. Hon skulle göra det man ber om eftersom hon inte vill få ofog från ryttaren. Men skulle hon vara glad? Såklart inte!
Idag vet jag hur man får dessa lite omotiverade hästar att sprudla, det skriver jag med stor ödmjukhet. Inget slå sig för bröstet här inte. Finns massor mer att lära sig, alltid. 🙏
Men har jobbat så mycket med mig själv och vad man sänder ut till hästen. Tänk om jag varje ridpass skulle lägga fokus på att hon känns som en trög korv och därmed lägga min koncentration på att få henne att springa framåt, ett fokus på fart istället för bärighet och fjädring. Helt fel fokus, det hjälper ingen av oss.
Det resulterar i att jag kommer att känna mig frustrerad över känslan och det känner totton direkt. Ingen av oss kommer att ha kul, och ridpassen blir mer och mer en monolog där jag som ryttare vill ha en viss fart och bestämmer vad hästen ska utföra. Det blir inte ett partnerskap där bådas röster är lika mycket värda.
Men hur gör man då med dessa hästar som behöver mer mental motivation till jobb än andra? Svar: Mängder av beröm! Lekfullhet där man får hästen att tro att den verkligen vill utföra det vi ber om. Med glädje.
Minsta lilla tanke att svara "rätt" på ryttarens fråga ska belönas. Även om känslan är allt annat än bra, vad nu bra är egentligen, så ska hästen belönas. En glad uppmuntrande röst, ett litet kli vid manken. Utan att störa såklart.
Få hästen att känna sig snyggast & bäst i hela världen!! Ha en busig, lätt & härlig energi inombords, det är A och O. Handlar inte om att börja rida slarvigt, stressat eller oseriöst men se till att du är väldigt lekfull i ditt inre.
Det kanske inte funkar först, det beror mest på att ryttaren själv behöver hitta sitt eget inre och vad denne sänder ut. Hästarna är alltid redo att möta oss. De blir väldigt nyfikna, öppna, villiga och mer eller mindre "elektriska" när man lär sig hur man kan prata med hästen på detta sätt.
Det här är inte enkelt, för om känslan är allt annat än bra så är det lätt att bli nedstämd och kanske känna sig dålig som ryttare. Står man även på en anläggning där andra tittar när man rider så är det lätt att sätta onödig press på sig själv. Allt blir en ond cirkel.
Det enda man kan göra här är att försöka skaka av sig pressen man själv satt på sig och försöka se vägen man är på, resans gång framåt. Våga bryta mönster, våga känna sig "dålig" i vetskap om att det kommer att ge positiva effekter vartefter. För visst har man hellre en glad häst än en häst som är kuvad av dominans. Ställ små enkla frågor till hästen och beröm som om den har vunnit OS!
Är du en "nördig" ryttare som hela tiden letar efter en viss känsla försök släppa din nördighet. Det betyder inte att du ska rida slarvigt men minska nördigheten och tillåt lekfullheten ta plats. Lek i och med det nördiga helt enkelt!
Det finns inget som är perfekt ändå och ett nörderi kan ta över glädjen. Pratar av egen erfarenhet. För några år sen kände jag detta, det blev så nördigt att det gick ut över glädjen. Det blev för nördigt!
Sen dess fick lekfullheten ta mycket mer plats, för nörderiet finns med ändå. Vi är alla olika, en del behöver bli mer nördiga och djupdyka i det för att växa & utvecklas som ryttare, andra behöver lätta upp det "allvarliga". I slutändan tror jag detta går hand i hand. Ibland får nörderiet mer plats och ibland lekfullheten och oftast en blandning av dessa.
Lite tankar en måndag....
Önskar alla en fin kväll! 🥰
