06/09/2026
När blev ett försvunnet husdjur en möjlighet att tjäna pengar?
Jag förfasas över många av de historier man får höra om så kallade ID-hundsekipage och även de som faktiskt har utbildade IDhundar.
Att människor som precis har förlorat sin bästa vän – en hund eller katt som rymt, sprungit bort eller på annat sätt försvunnit – ska behöva mötas av krav på betalning för att få hjälp känns för mig väldigt svårt att förstå.
Självklart kostar det att driva företag. Självklart har tid ett värde. Och självklart ska den som yrkesmässigt erbjuder en tjänst kunna ta betalt för den.
Men när det handlar om människor som befinner sig i en akut kris och är beredda att göra nästan vad som helst för att få hem sin familjemedlem, tycker jag att vi måste våga prata om var gränsen går.
Jag hör om timpriser som överstiger vad många skickliga hantverkare tar – hantverkare som dessutom driver företag, betalar skatt och moms och där kunden i vissa fall kan använda ROT- eller RUT-avdrag.
Jag hör om insamlingar för att djurägare ska ha råd att anlita sök- och spårhundar med väldigt varierande kompetens.
Vissa hundförare är självlärda, andra har gått utbildningar och det finns naturligtvis också mycket duktiga ekipage.
Problemet är inte att det finns olika nivåer av erfarenhet. Problemet uppstår när man tar betalt som om resultatet vore garanterat – trots att ingen kan garantera att hunden faktiskt kommer att hittas eller ens kunna hjälpa det försvunna djuret.
I vissa fall kan man ibland hjälpa till att avgränsa ett område. Men det är färska uppgifter som kan förändras på någon timme. Därefter återstår ofta ett omfattande arbete för djurägaren själv: matspår, fällor, kameror, bevakning och många timmars arbete.
Och det är viktigt att komma ihåg att ett försvunnet djurs rörelsemönster inte kan förstås genom att bara titta på en platt karta.
Det krävs kunskap om individen.
- Vad triggar just den här hunden eller katten?
- Vad kan den vara rädd för?
- Vad får den att söka sig åt ett visst håll?
- Hur ser terrängen ut i verkligheten?
- Vad har hänt innan djuret försvann?
- Att vara på plats, prata med ägaren och människor i området, observera miljön och lägga ihop alla dessa pusselbitar kan vara helt avgörande.
Vad är egentligen hjälpen värd?
Jag tänker ofta på mina egna långa sök efter försvunna familjemedlemmar. Jag har exempelvis varit fysiskt på plats och sökt efter en hund under både 9 och 14 dagar.
Jag har ritat kartor, försökt förstå individen, funderat på vad som triggar och vad som kan få hunden att fortsätta vara på flykt.
Jag har lånat ut utrustning – kameror och fällor – och ordnat långkok och annat som förhoppningsvis skulle vara oemotståndligt för hunden.
Jag har bevakat kameror dygnet runt och varit beredd att kasta mig i bilen när som helst på dygnet.
Om jag hade räknat varje timme som debiterbar tid hade det kunnat bli väldigt mycket pengar.
14 dygn × 24 timmar = 336 timmar.
336 timmar × 750 kronor = 252 000 kronor.
Men vad skulle det göra med en familj som redan befinner sig i panik och förtvivlan?
Den hund jag tänker på kostade inte sin ägare 252 000 kronor.
När hunden äntligen var hemma och allt hade lugnat sig bjöd djurägaren mitt team på en pizza tillsammans.
För mig var det värt mer. För det handlade om en familjemedlem som kom hem!
Och sedan har vi revirpinkandet
“Om du har kontakt med någon annan ID-hund så tänker jag inte hjälpa dig.”
Jag har själv backat ur sök där flera olika ekipage varit inblandade. Men inte för att jag anser att någon annan “äger” ett sök. Jag gör det när jag ser att mina hundars information och mina observationer riskerar att bli irrelevanta eftersom söket förvandlas till en dragkamp mellan olika personer och teorier.
Om jag är fysiskt på plats, ser området med egna ögon, pratar med människor som finns runt omkring och låter mina hundar arbeta på plats – då anser jag att den informationen måste få väga tungt.
Ingen som sitter bakom en datorskärm och ritar kartor kan se exakt hur verkligheten ser ut på plats.
Det betyder inte att kartor är värdelösa. Tvärtom kan de vara ett fantastiskt hjälpmedel.
Men de ersätter inte alltid verkligheten. När flera personer börjar dra söket åt olika håll blir det till slt inte det försvunna djuret som står i centrum.
Och det är där jag tycker att vi har tappat bort något viktigt!
Det finns djur så det räcker till alla
Det finns försvunna hundar och katter överallt.
Jag LOVAR att det finns fler förtvivlade djurägare som behöver hjälp än vad någon av oss hinner hjälpa. Vi behöver därför inte konkurrera om olyckan. Vi behöver inte “äga” ett sök. Vi behöver inte vägra hjälpa en familj för att någon annan redan är engagerad. Dock måste vi få bestämma över vår tid fysiskt på plats själva. Det är svårt att lägga flera timmar på segdragna sök och infångningar samtidigt som någon annan "bakom en skärm" motarbetar det som mina hundar har fått fram i området. Då blir den fysiska sökinsatsen oviktig.
Och vi behöver framför allt inte se ett försvunnet djur som en möjlighet att tjäna så mycket pengar som möjligt, få fler följare på sociala medier och bygga på sitt "varumärke".
Att stötta en förtvivlad djurägare är en viktig del av ett sök.
Men jag tycker att vi måste våga fråga oss varför vi gör det.
Är det för djurets skull?
Är det för ägarens skull?
Eller finns det också en önskan om att få synas, bygga sitt varumärke, få ett fint inlägg på Facebook och samtidigt få möjlighet att ta ännu mer betalt när djuret kommer hem?
För ibland kommer djuret hem ändå.
Ibland efter fantastiska insatser.
Ibland efter många dygns hårt arbete.
Och ibland springer katten helt enkelt hem på egen hand.
Det gör inte det som gjorts värdelöst – men det betyder att man måste vara ärlig med vad man faktiskt kan erbjuda och vad man faktiskt kan garantera.
Och till sist – hunden är en färskvara
Att kalla sig utbildad ID-hundförare räcker inte. En hunds kunskap är inget diplom man kan hänga på väggen och sedan luta sig tillbaka mot. Det här är färskvara. Det måste tränas. Hela tiden. Föraren måste hela tiden läsa sin hund och förstå när en markering förändras, när hunden börjar visa något nytt och när hundens ökade erfarenhet faktiskt förändrar hur den arbetar. Hundens kompetens utvecklas med ålder, erfarenhet och träning. Det är därför jag tycker att det är så viktigt med ödmjukhet. Ingen kan lova att en hund kommer att hitta ett försvunnet djur. Ingen kan veta exakt vad som har hänt. Ingen kan se in i framtiden. Men vi kan välja hur vi behandlar de människor som står där utan sin familjemedlem. Vi kan välja att hjälpa utan att utnyttja deras desperation. Vi kan välja att samarbeta istället för att konkurrera.
Och framförallt! Vi kan välja att låta djuret vara viktigare än pengarna, prestigen och den egna Facebook-sidan. För mig är det faktiskt det som borde vara själva grunden i allt arbete med försvunna familjemedlemmar.
Djuret först. Alltid. Ta betalt för arbetet – men inte för hoppet!
Ägaren är en människa som står mitt i sitt livs kanske värsta dygn. Där tycker jag att vi har ett stort ansvar! Inte att sälja så många timmar som möjligt. Inte att få upp vårt namn på ännu en efterlysning. Inte att vinna över ett annat ekipage. Utan att använda den kunskap och erfarenhet vi faktiskt har för att ge både djuret och människan största möjliga chans att komma igenom det här.
Ett försvunnet djur gör inte mindre ont för att familjen har dålig ekonomi. Ingen borde behöva känna att deras enda chans att få hem sitt djur är att skuldsätta sig. Jag har absolut inget principiellt emot att en hundförare tar betalt, men ta betalt för arbetet -inte för hoppet!
Ibland är inte det viktigaste att få ut ett hundekipage direkt. Kanske är det viktigare att få ut en efterlysning, kontakta närliggande personer, kontrollera vägar och riskområden, sätta upp kameror eller ordna en säker plats där djuret kan återvända. Men är det något som en hundförare verkligen ska debitera för?
Och kanske är det här den verkliga frågan vi behöver ställa oss inom IDhundsvärlden:
”För vems skull gör vi egentligen allt det här?”
För när timmar efter timmar läggs på söket, samtidigt som varje insats dokumenteras, fotograferas och publiceras i sociala medier – då är det faktiskt djurägaren som betalar för arbetstiden.
Men vad är det egentligen som byggs under alla dessa tider?
Är det hundens väg hem – eller är det förarens eget varumärke?
För varje timme som läggs på att synas, bygga följare, publicera bilder och berätta om ännu ett lyckat sök är det någon annan som står med fakturan. Och den personen står inte där för att bygga ett varumärke. Den personen står där för att få hem sin familjemedlem!
Så nej – jag tycker inte att vi ska ta betalt för hopp. Jag tycker att vi ska ta betalt för det arbete som faktiskt behövs. Och jag tycker att vi ska fråga oss själva, varje gång vi åker ut:
Är det här för djurets skull – eller för min egen skull? För den dagen svaret börjar handla mer om synlighet, prestige, följare och det egna varumärket än om att få hem djuret, då har vi tappat bort det viktigaste.
Djurägaren ska inte behöva betala för att någon annan ska bygga sitt varumärke. De ska i sådant fall betala för en hjälp som sätter deras familjemedlem först.
