04/08/2026
❤️🙏🏽❤️
Sent i lördags satt jag på min 6 årige Frieser och skrittade runt för första gången själv. Det var alldeles vindstilla. Inte ens de vilda djuren lät. Det var lugnt och stilla. Det var jag och min häst. Vi mötes där Mio och jag. På ett nytt sätt. Good Boy sa jag om och om igen. Strök honom över halsen. Öronen spelade, han tog sina stapplande steg med mig på ryggen, det var nytt och trevande med tillit till stunden. Det var något alldeles speciellt. Mio och jag. Hästen och jag. Det vilade något speciellt över denna stund vi hade tillsammans. Det var så tyst och ändå så överväldigande. Det var så lugnt och ändå kändes något mer. Något jag inte kunde sätta fingret på. När jag skriver detta faller mina tårar. Tårar av kärlek och tacksamhet. Jag hade tur. Jag tog chansen och jag har fått uppleva en hel värld med hästar och människor som är få förunnat. Monty Roberts somnade in under lördagkvällen på Flag is up Farm i Californien. När jag postade mitt inlägg i morse hade inget sjunkit in. Dagen har varit tung och ledsam, varma, roliga, insiktsfulla minnen har passerat revy. Jag har inte riktigt uppfattat världen just idag. Den har tillägnats allt jag fått uppleva med Monty.
Med det sagt vet jag att Monty har varit betydelsefull för många utav er. Ni har varit och sett Monty någonstans i Sverige, ni har kommit på kurser och clinics, läst hans böcker och vi har haft privata sessioner i Montys tecken. Det är så många som genom åren skickat ett litet mail eller sms om ett speciellt tillfälle ni haft med Hästen. Ni är så många som hejat så där helt oanonserat i Ica-butiken eller på en flygplats. En gång dök det in två veterinärer från Peru som ville möta någon som jobbat med hästar tillsammans med Monty. Dom bara stod där utanför grinden en vinterdag. Se, det är ALLA NI som gör skillnaden. Skillnaden i en hästs eller människas liv.
Jag hade turen och tog chansen 2002. Det var 3 år efter att jag läst boken Mannen som Lyssnar till Hästar 1999. En värld som är större än jag kan sätta på pränt i en kort text öppnades för mig. Jag vet att Monty Roberts har rört vid mångas hjärtan. Jag är mycket tacksam för er alla. Och jag är oerhört och för evigt tacksam för Monty Roberts.
Det finns så mycket jag skulle vilja dela med mig av och där finns så mycket jag skulle vilja höra från er alla som så troget och villkorslöst följt med under alla år. Det tog mig ett år att "övertala" Flyinge att vilja ha Monty på plats. Det var 2005 första gången i Sverige. Sen rullade det bara på. Tack vare alla er.
Tack Monty. Tack alla ni. Tack alla hästar. Monty får ta plats här lite framöver. Ni får hjärtans gärna dela med er utav era storys.
R.I.P Monty Roberts Bild från 2005. Monty med min häst CD pulsande i snön för att hitta bästa stället att ta ett foto till någon tidning. Lilla Allarp, Skurup. Sweden